Saknaden

Jag lyfter ögat mot himmelen och knäpper hop mina händer. Du käre Far som är barnens vän, till dig min tanke jag vänder.

 

Vad jag saknar dig, fina pappa! Idag har tomrummet efter dig varit enormt. Det har varit Fars dag som förr var en riktig höjdardag för ingen kunde uppskatta en trisslott som du Dessutom har vi haft sjukstuga och det är också ett tillfälle när jag tänker extra mycket på dig. Med två fulla ICA-kassar skulle du ha störtat in med ängslan i blicken. I påsarna trängdes allsköns medikamenter som Coca Cola, glass i flera varianter, konstiga frukter, hälsofil och medicingodisar. Minns du hur vi skrattade när du köpt physalis första gången? 

Jag önskar att du var här! Jag önskar att du var vid mammas sida.

Från skratt till tårar

Igår var verkligen livet i sammandrag på något sätt. Från glädje till sorg, från yta till djup, precis som livet ju är. Bilder:

Jag tonade håret o-blont för första gången i mitt liv.

 

Gladskitar på den gamla stenmuren runt kyrkogården. Det är uppfriskande att ha alla de här livliga småmänniskorna omkring sig!

Vi tände ljus hos morfar och hos lille kusin Sebastian (fotot hämtat från M:s facebooklogg) och sjöng sånger för dem. 

 

Vi tittade på det vackra och obeskrivligt sorgliga bildspelet som Peters bror David gjort till minne av Sebastian. Det är också David som komponerat musiken.

Och sedan skulle kroppen ha sitt och vi tillverkade suchi till ett helt kompani. Förutom de vanliga sorterna gjorde vi en ny variant med pilgrimsmusslor marinerade i chili, vitlök, persilja och vitt vin, tillsammans med mango. Riktigt gott!

Sånt är livet. Yta och djup, sorg och glädje i en salig blandning.

Älskade lördagsmorgon

Jag älskar verkligen lördagmorgon. Helgen har bara börjat och känslan är lugn och kärleksfull.

Just den här lördagsmorgonen, när vi uppmärksammar de som inte längre finns hos oss, är tacksamheten nästan plågsam. Kan man verkligen få ha det så här bra? Vilka prövningar väntar? Självklart är det närmare till sådana tankar när så många omkring oss har det svårt. Vännerna som kämpar mot ett verkligt elakt cancermonster, familjen som saknar sin lille son och mamma som sörjde bröllopsdag igår gör att de mörka sidorna av livet kommer plågsamt nära.

Då är det skönt att få krypa upp i soffan mellan barnen och prata om små men viktiga saker en stund, som om snuttar kan känna om man pussar på dem, om Pippi eller Bamse är starkast och om dinosarierna levde före eller efter morfar…

Lill-Stig hos morfar Stig

Idag har det varit en överljuvlig höstdag, med en riktigt krispig morgon med flera minusgrader. Jag och Stig tog en promenad och passade på att tända ljus hos pappa och hos lille Sebastian. Kyrkogården var vacker som aldrig förr, med flammande ljung och silverek, djupblå himmel och sprakande lövträd. Vi sjöng I ett hus för morfar, som alldeles säkert skrattade högt i sin himmel och ropade till sig sina bröder för att visa upp sitt yngsta barnbarn. Saknaden är så stor!

Ledsamt

Vilka ledsna dagar som passerat. Ett totalt rökskadat hem för våra grannar och så totalförstörs Korskyrkan i en brand. Otroligt sorgligt och jobbigt, särskilt för svärfar som har lagt ner så mycket tid på kyrkan, både med kropp och ande. Som tur är kom ingen människa till skada och gemenskapen i församlingen kommer att leva vidare, bara på en annan plats tills vidare.

Ikväll tänder vi ljus för A och J som fått veta att cancermonstret inte alls är dött. Vi tänder ljuset för att dela det svåra, men också för hoppet. Ljuset står bredvid en kvist röda löv som Allis plockat idag och det är så vackert.

Ibland…

… övermannas jag av maktlöshet över hur vissa ungdomar har det. Jag vill ta hem dem, baka ljuvliga kanelbullar tillsammans med dem, blåsa på det onda och visa dem hur god och kärleksfull världen kan vara. Jag önskar så innerligt att de kunde se den välvilja och varma omtanke som finns i personerna i skolan som vill hjälpa dem. Jag drömmer om att  få dem att lita på vuxenvärlden igen. Jag fantiserar om att lappa ihop deras trasiga själar, som borde vara soliga och fulla av tillförsikt inför framtiden.

I de stunderna är det svårt att inse att jag oftast inte klarar det.

Men å andra sidan.

Jag får i alla fall vara med och försöka.

Och ibland når man fram. Det är den allra största glädjen med jobbet. Jag klamrar mig fast vid hoppet. Låt oss hoppas att jag når fram.

Hej då, lille Sebastian

Igår tog vi farväl av lille Sebastian, som somnade in i mamma Maries mage i vecka 35. Det var en mycket vacker och obeskrivligt sorglig stund vid graven. David och Marie hade samlat sina föräldrar och syskon med respektive kring sig. Jag är så tacksam över att vi fick vara med och säga hejdå och dela sorgen. Vi hade ju längtat så efter att få träffa ”lillkusinen”. Många, många tårar fälldes och många, många kramar värmde och gav lindring i smärtan.

Jag avslutar med dikten som Peter läste vid graven:

Var inte arg lilla mamma
jag var tvungen att gå.
Den dagen hände det och då
orkade mitt hjärta inte slå.

Älskade pappa
mitt liv blev så kort.
Ta hand om varandra
när jag flyger bort.

Jag vet att ni gråter
och det finns ingen tröst.
Men lyssna till ert hjärta
och ni kan höra min röst.

Jag finns inte bland er
men jag finns ändå.
Jag hör era böner
och älskar er så.