Rapport från overkligheten

Jag sitter i stugan och skriver. Tittar ut på snön som vräker ner, typiskt aprilväder som missat att vi gått över till maj månad. Jag hör grannens motorsåg som redan förbereder för nästa vinterved. Då och då hör jag svanarna som tydligt tutar ut sin ankomst. Jag dricker kaffe, väntar på Melodikrysset och tänker att jag borde skriva om den här overkligheten. Förhoppningsvis är den här tiden snart ett minne bland andra, och då känns det viktigt att minnas hur det var och inte tar allt så för givet.

Det är drygt fem veckor sedan barnen packade sina väskor för att bo hos sin pappa på heltid, en oviss tid framöver. Beslutet var otroligt svårt att fatta eftersom så mycket ansvar läggs i individernas händer, vilket ju är naturligt eftersom ingen vet hur coronaviruset fungerar. Jag har ju drabbats av KML (kronisk myeloisk leukemi) och hur pass farligt det vore för mig att få Covid-19 är såklart väldigt svårt att säga. Min läkare skrev: ”Du är i riskgrupp och ska begränsa dina nära kontakter med andra människor”. Men vad det innebär att ”begränsa” blir ju upp till mig och mina kära. Vi valde försiktighetsprincipen: hellre överreagera än underreagera, liksom. Det känns bättre att titta tillbaka och skratta lite generat åt våra drastiska åtgärder än att titta tillbaka och se att vi var nonchalanta. Att jag varit så väldigt dålig i cancern, hjälper ju också till i förståelsen inför att ingen av oss är odödliga.

Att arbeta hemifrån har ändå gått långt över förväntan. Tack för tekniken! Alla möten går att hålla och delta i via internet. Det jag tappar är ju fingertoppskänslan men det har vi kompenserat med extra mycket kommunikation på andra sätt. Men jag saknar den  mänskliga energin som rektorskollegorna, medarbetarna och eleverna ger! Jag bor i stugan och jobbar från huset i Älvsbyn. På så sätt får jag struktur och variation på dagarna.

Islossning

Jag saknar vännerna. Att se skiftningar i ansiktsuttryck, långa varma kramar, skratt över kaffekopp eller bubbel och att bli sedd och bekräftad. Tack för möjligheten att kunna se varandra via tekniken!

Veckorna har verkligen inneburit en känslomässig berg- och dalbana. Vissa morgnar har jag vaknat och bara velat dra täcket över huvudet igen, med saknaden efter barnen som en stor värk i hela kroppen. Varenda millimeter av huden gör ont av längtan efter beröring och det känns verkligen att huden är kroppens största organ… Andra morgnar har jag vaknat och känt stor tillförsikt och ”jävlaranamma” att det kommer att gå bra. Jag lyckas oftast hålla den riktigt stora rädslan på avstånd för den gör ingen människa något gott, men ibland i ensamheten kryper den sig på och hjälper mig att hålla fast vid beslutet.

Vi ses utomhus och på avstånd. Vi har utvecklat nya sätt att hälsa, rumpa mot rumpa. KCK = kort coronakram, LCK = långcoronakram. Det går inte att coronakramas utan att fnissa, det är alltid något. Vi kör våra Movie Mondays via Netflix party och något bra med det är att vi fått med Alva (som ju bor i Göteborg) på våra filmkvällar.

Det är tufft att vara nyförälskad (ja, jag vet att det är 2,5 år sedan vi träffades och att en förälskelse håller i sig max 6-18 månader, men det verkar inte min förälskelse ha läst) och inte få röra vid varandra. Men vi kämpar på och hittar nya vägar. Vi lagar mat och äter tillsammans via Skype och lyckas ha jätteroligt, men när vi säger hejdå och jag är ensam igen brister nästan hjärtat.

skypematlagningen

Det finns många saker som jag är tacksam över. Stugan. Herregud så fint att vara här! När jag öppnar persiennerna på morgonen är det alltid med lite nyfikenhet. Nu har det ju varit islossning och varje dag bjuder på nya scenarier. Det är fint att ha vatten och naturens skiftningar alldeles utanför dörren. Jag har börjat ett gäng projekt, som att sälja bort en boda, spekulera på en husvagn och ordna egna rum till alla. Just nu är det att tömma förrådet/bodan och riva tapeter i sovrummet som är igång.

Jag är också så otrolig tacksam över att vi är friska! När jag får svårt att stå ut finner jag tröst i tanken ”det kanske blir värre”. Möjligtvis låter det konstigt, men jag tänker att jag kanske kommer att titta tillbaka på den här tiden och ångra att jag inte njöt av det jag ändå har: att vi är friska, att vi kan träffas utomhus, att vi är sams och älskar varandra allihopa.

Nu ska jag lösa Melodikrysset. Fysiskt ensam men i själ och hjärta tillsammans med människor som jag älskar och som älskar mig. Fint.

 

Nästan 2,5 år senare

24 november 2017 skrev jag här senast. Det har alltså förflutit 2 år och 5 månader sedan dess. Vad hinner hända på den tiden månne?

Jag har träffat den stora kärleken. När jag skrev inlägget hade jag just snusat honom på halsen för allra första gången och var i den där härligt hemska osäkra första tiden, där inget är som det brukar. Vi har tillsammans nio barn så hans fem fina ungar är fantastiska nya bekantskaper. Som tillbehör till den stora kärleken kom också en gammal flottarbåt som vi har tillbringat många timmar på under somrarna.

ast

Jag har fått KML, kronisk myeloisk leukemi, i oktober 2018. Det var ett mycket tufft år efter beskedet med att hitta rätt medicin och lära sig hantera rädslan. Jag hade mycket skelett- och ledsmärtor och var obeskrivligt trött. Efter två medicinbyten och en känsla av att livet rann ur mig, fick jag en sort som tog på cancern och som min kropp kunde tolerera utan alltför svåra biverkningar. Nu känner jag knappt av det över huvud taget. Skönt!

Jag har flyttat lite, från Kyrkogårdsgatan tillbaka till stugan över sommaren och sedan till ett radhus som jag köpte hösten 2018 samtidigt som leukemibeskedet. Jag hyrde ut stugan under sommaren 2019 eftersom jag var så vissen av leukemin. När jag fick tillbaka den i höstas grät jag återseendets glädjetårar. Den platsen betyder verkligen så mycket för mig!

Jag har börjat jobba som rektor i Vidsels rektorsområde vid årsskiftet och jag tycker så mycket om det! Det är roligt, svårt, utmanande och jag lär mig nya saker hela tiden, vilket ju var precis vad jag ville. Det var otroligt tråkigt att lämna eleverna och kollegorna på Älvåkra, men det måste ju göra ont för att knoppar ska kunna brista.

Barnen har blivit äldre och jag tänker inte skriva så mycket om dem, med respekt för deras integritet. Men de är helt fantastiska hela bunten och jag älskar att se dem växa upp, med all den smärta och glädje som det innebär.

Världen har drabbats av Coronaviruset på olika sätt. Själv sitter jag i karantän på grund av att jag är i riskgrupp. Jag jobbar hemifrån och träffar bara Magnus och barnen utomhus och på avstånd. Det är otroligt svårt. Jag saknar barnens och Magnus kramar så jag slits itu inuti. Jag tröstar mig med att vi är friska (peppar, peppar) och att våren kommer, så att det blir lättare att umgås.

Nu när jag har eoner med tid, tänker jag återuppta mitt skrivande. Kanske kommer det några fler blogginlägg här. Eller så blir det nästa uppdatering om två år och fem månader, alltså i september 2022 😊 Kul att vara igång igen i alla fall!

Hela världen i klassrummet

jordglobJag lägger en fin vecka till handlingarna, trots förkylning och snöstorm. Till veckans höjdpunkter hör de muntliga nationella proven med 6b, 9b:s utvecklade resonemang om fattigdom och åttornas fantastiska slutuppgifter kring boken Pappersstäder.

6b har gästbloggat i veckan och det blev Wilma, Maedeh och Hanna som fick sina inlägg publicerade den här gången. Så jättekul att få skriva för en riktig publik! Kommentera gärna 🙂

Om någon nu har missat det så älskar jag lärarjobbet. Och nu har vi äntligen fått en fantastiskt fin jordglob i klassrummet. Att hela världen får stå i centrum av lärandet – det är en magisk tanke.

Det finns inget vi och dom. Det finns bara vi. Mänskligheten. Klotet. Trevlig helg!

Mitt skolminne

Första dagen på Älvåkra var jätterolig. Vi fick träffa våra mentorer och så fick vi gå in i skolan och se runt. När jag gick runt i skolan och kollade så såg jag att det fanns olika ”hus”. Det fanns A-hus B-hus C-hus och E-hus. Det visste inte jag innan jag började på Älvåkra. 🙂

 

//HANNA

Mina öglar

En gång när jag var på min konståkningsträning så skulle jag hoppa ögel, ögel. Men det kunde jag redan och då sa min tränare att jag skulle hoppa ögel, ögel, ögel. Men det kunde jag också. Och då skulle jag göra ögel, ögel, ögel, ögel man det klarade jag också. Men sedan klarade jag ingen mer.

//WILMA

Koordinater och drottning Kristina

Where the magic happens

Ur veckans utvärderingar av lärtillfällen:

”Jag har lärt mig nya ord på spanska”

”Jag har lärt mig om olika broar.”

”I veckan har jag lärt mig hur man bakar bröd och lagar soppa. Det var kul och det var gott 🙂 ”

”På bilden lärde jag mig hur man skuggar. Det var bra för jag gillar att rita och brukar göra det på fritiden”

”Jag har lärt mig om koordinatsystem. Både hur man ska räkna och hur man ska rita”

”Jag lärde mig hur man löser ekvationer med balansmetoden”

”När vi såg på Ordstorm (Arg) lärde jag mig att man kan skriva av sig ilska”

”Jag har lärt mig mycket i SO:n, till exempel om drottning Kristina”

”Jag lärde mig att inte ha träskor på vintern”

 

Hur fantastiskt? Hur fantastiskt som helst!