Jag sitter i stugan och skriver. Tittar ut på snön som vräker ner, typiskt aprilväder som missat att vi gått över till maj månad. Jag hör grannens motorsåg som redan förbereder för nästa vinterved. Då och då hör jag svanarna som tydligt tutar ut sin ankomst. Jag dricker kaffe, väntar på Melodikrysset och tänker att jag borde skriva om den här overkligheten. Förhoppningsvis är den här tiden snart ett minne bland andra, och då känns det viktigt att minnas hur det var och inte tar allt så för givet.
Det är drygt fem veckor sedan barnen packade sina väskor för att bo hos sin pappa på heltid, en oviss tid framöver. Beslutet var otroligt svårt att fatta eftersom så mycket ansvar läggs i individernas händer, vilket ju är naturligt eftersom ingen vet hur coronaviruset fungerar. Jag har ju drabbats av KML (kronisk myeloisk leukemi) och hur pass farligt det vore för mig att få Covid-19 är såklart väldigt svårt att säga. Min läkare skrev: ”Du är i riskgrupp och ska begränsa dina nära kontakter med andra människor”. Men vad det innebär att ”begränsa” blir ju upp till mig och mina kära. Vi valde försiktighetsprincipen: hellre överreagera än underreagera, liksom. Det känns bättre att titta tillbaka och skratta lite generat åt våra drastiska åtgärder än att titta tillbaka och se att vi var nonchalanta. Att jag varit så väldigt dålig i cancern, hjälper ju också till i förståelsen inför att ingen av oss är odödliga.
Att arbeta hemifrån har ändå gått långt över förväntan. Tack för tekniken! Alla möten går att hålla och delta i via internet. Det jag tappar är ju fingertoppskänslan men det har vi kompenserat med extra mycket kommunikation på andra sätt. Men jag saknar den mänskliga energin som rektorskollegorna, medarbetarna och eleverna ger! Jag bor i stugan och jobbar från huset i Älvsbyn. På så sätt får jag struktur och variation på dagarna.
Jag saknar vännerna. Att se skiftningar i ansiktsuttryck, långa varma kramar, skratt över kaffekopp eller bubbel och att bli sedd och bekräftad. Tack för möjligheten att kunna se varandra via tekniken!
Veckorna har verkligen inneburit en känslomässig berg- och dalbana. Vissa morgnar har jag vaknat och bara velat dra täcket över huvudet igen, med saknaden efter barnen som en stor värk i hela kroppen. Varenda millimeter av huden gör ont av längtan efter beröring och det känns verkligen att huden är kroppens största organ… Andra morgnar har jag vaknat och känt stor tillförsikt och ”jävlaranamma” att det kommer att gå bra. Jag lyckas oftast hålla den riktigt stora rädslan på avstånd för den gör ingen människa något gott, men ibland i ensamheten kryper den sig på och hjälper mig att hålla fast vid beslutet.
Vi ses utomhus och på avstånd. Vi har utvecklat nya sätt att hälsa, rumpa mot rumpa. KCK = kort coronakram, LCK = långcoronakram. Det går inte att coronakramas utan att fnissa, det är alltid något. Vi kör våra Movie Mondays via Netflix party och något bra med det är att vi fått med Alva (som ju bor i Göteborg) på våra filmkvällar.
Det är tufft att vara nyförälskad (ja, jag vet att det är 2,5 år sedan vi träffades och att en förälskelse håller i sig max 6-18 månader, men det verkar inte min förälskelse ha läst) och inte få röra vid varandra. Men vi kämpar på och hittar nya vägar. Vi lagar mat och äter tillsammans via Skype och lyckas ha jätteroligt, men när vi säger hejdå och jag är ensam igen brister nästan hjärtat.
Det finns många saker som jag är tacksam över. Stugan. Herregud så fint att vara här! När jag öppnar persiennerna på morgonen är det alltid med lite nyfikenhet. Nu har det ju varit islossning och varje dag bjuder på nya scenarier. Det är fint att ha vatten och naturens skiftningar alldeles utanför dörren. Jag har börjat ett gäng projekt, som att sälja bort en boda, spekulera på en husvagn och ordna egna rum till alla. Just nu är det att tömma förrådet/bodan och riva tapeter i sovrummet som är igång.
Jag är också så otrolig tacksam över att vi är friska! När jag får svårt att stå ut finner jag tröst i tanken ”det kanske blir värre”. Möjligtvis låter det konstigt, men jag tänker att jag kanske kommer att titta tillbaka på den här tiden och ångra att jag inte njöt av det jag ändå har: att vi är friska, att vi kan träffas utomhus, att vi är sams och älskar varandra allihopa.
Nu ska jag lösa Melodikrysset. Fysiskt ensam men i själ och hjärta tillsammans med människor som jag älskar och som älskar mig. Fint.
Gjorde du något 2016 som du aldrig gjort förut?
Jag har valt att bo i stugan över vintern och se hur vi trivs. Och hittills känns det som helt rätt beslut. Det är otroligt härligt att se senhösten här för det har jag aldrig riktigt gjort tidigare. Det är vackert som en tavla även den här årstiden kan jag meddela. Och ikväll är det ett magiskt norrsken och krispigt kallt. Jag hämtar ved, eldar en brasa och tänker tacksamma tankar.
luafilosoferar 